en korres bekännelse

Idag var den stora dagen, den vi bävat efter och stundtals längtat efter. 0800 åkte två bilar från Umeå till Sollefteå för Kitas lämplighetstest. Jag körde bilen med Kita. Varje gång jag såg hennes öron ploppa upp i backspegeln kom tårarna. Ack så jag kämpade för att hålla dem tillbaka.

När vi kom fram till Försvarets hundavelstation så brast det, jag grät nästan hela testet.

Hon fick stå på en vickande ganska hög pall, fick bollar kastade till sig på ett superhalt golv, skotttest, spiraltrappa och massor av skärmseltest. Ett helt gäng åskådare tittade tillsammans med mig på när Björn och kaptenen ledde Kita genom allt. Så snart någon sa "vad fin hon är" eller "det där var bra" så grät jag...

Så efter knappt 45 minuter får vi sätta oss på varsin stol mitt emot kaptenen. Nu kom domen.

- Det är en väldigt fin hund blablabla (Jag hörde inte så mycket).... men jag ska inte hålla er på halster - ni kommer att få ta hem henne!

Gissa vem som jublade genom tårarna?

Det som var bra (förutom att hon blev vår) var att hon inte alls var dålig på testet, faktiskt näst bäst i sin kull (den bäste tog de). Men när sista bollen gömdes och Kita skulle leta, så var hon mer intresserad av oss och att hälsa på människor, hon glömde helt enkelt bort bollen. Inte bra tyckte militären. Strålande tyckte vi! =) Men vi fick gå hem med orden "ni får en riktigt bra och fin hund som kommer att ge er mycket".

Så nu gott folk, har vi en alldeles egen hund!